perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

När det gäller lögner...

Kategori: Allmänt

Jag ska berätta en rolig historia för er som är alldeles sann!
 
Det var på mitten av 90-talet som jag jobbade på en gård utanför Ronneby. Jag hade precis avslutat nästan ett år hos en grisbonde och tyckte att jag kunde typ allting när jag fick jobb hos en annan grisbonde. Jag fick snabbt lära om allt jag redan lärt mig för det som passar på en gård passar inte på en annan, men det gjorde ingenting. Jag fick eget studiematerial och studerade på arbetstid flera timmar varje dag hela vintern.
 
Gården jag kommit till hade också den smågrisproduktion, men den var mer än dubbelt så stor än den jag tidigare jobbat hos. Jag var van vid att ha tolv suggor i varje grupp och tyckte det var mycket att göra, här fanns det 40 i varje grupp. Smågrisarna flyttades två veckor efter avvänjning till en riktig tillväxtavdelning, och jag var van vid att de fanns kvar i sin box fram till leverans. Suggorna gick på lösdrift, och fodrades i automat med hjälp av transpondersystem. Halsband med en dosa på, och som enligt den fodrades ett par gånger om dagen i mindre givor.
 
De här halsbanden gled av suggorna ibland och då fick man gå ut i lösdriften och leta upp det, tvätta och sätta på det igen. Och det var inget roligt arbete för suggorna tyckte inte om att man krängde halsband på dem. Jag fick stränga order att gå upp i lösdriften längst bort i egen byggnad MINST en gång per dag för att titta till djuren. Se så ingen var sjuk eller skadad, om det behövdes ströas och bara umgås lite med suggorna.
 
Sagt och gjort. Jag gjorde det plikttroget - men jag tyckte det var himla onödigt för jag kunde ju sitta vid datorn och kolla så alla hade ätit. Haha så naiv jag var på den tiden! Det var mycket roligare att hålla på i grisningsavdelningen, tyckte jag då. Och plocka med smågrisarna och suggorna där. Ge dem en riktigt bra start i livet.
 
Så kom den stora snöstormen. Det vräkte ner snö. Jag lyckades ta mig till jobbet med min SAAB fast vägen var igensnöad. Det var en bil att lita på, det. Så jag kom till gården i tid som vanligt och körde igång med rutinerna. Min bonde var ute och kollade läget innan han åkte iväg för att röja snö och han förvarnade mig att han skulle bli av hela dagen.
 
Okej. Bra att veta.
 
Jag jobbade undan som jag brukade och satte mig i personalrummet och studerade. Kollade på datorn så suggorna ätit och pluggade lite till. Ute steg snön upp till över halvmetern innan det avtog strax efter lunch och jag bara vägrade gå ut i kylan. Jag satt där i värmen och drack kaffe och hade det bra. Så kom bonden tillbaka. Han kom in och satte sig mittemot mig som han brukade göra.
- Har du varit uppe och tittat till sinsuggorna i eftermiddag? frågade han.
- Jajjamän, svarade jag. Det gör jag varje dag.
- Okej. Så du har inte bara struntat i det eftersom det är så mycket snö ute?
- Nej. Jag skakade på huvudet,kastade ett öga på honom och fortsatte läsa i grishandboken.
Han satt tyst en stund innan han fortsatte.
- Såååå.... Kan du då förklara för mig hur det kommer sig att inga spår leder upp dit då?
Jag stelnade till. Först tänkte jag skylla på att spåren säkert snöat igen men så tänkte jag att den gubben skulle han aldrig gå på. Han hade fullkomligt koll på läget. Annars hade han inte sagt som han gjorde. Jag lade långsamt ner boken och lade den ifrån mig.
- Jag ska göra det nu på en gång, svarade jag dumt.
- Bra. Gör det.
 
Fy. Har aldrig känt mig så ertappad i hela mitt liv.
 
 
Kommentera inlägget här: