perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

Farväl av en underbar vän <3

Kategori: Allmänt

Det var snöstorm igår och idag är en slibbig grådaskig dag.
 
Då och då kikar solen fram.
 
Så det känns som en perfekt dag, trots allt.
 
Saga hade en alldeles speciell plats i mitt hjärta. För tio år sedan, 2007, var vi på en gård och skulle köpa marsvin. Vi köpte ett, men fick en kattunge med oss också. Idag ångrar jag att jag inte tog ALLA. Svält regerade på gården och kattungarna bodde i en lada. En av barnen räckte fram och bad mig titta på henne. Hon var som ett pinnstaket, lilla flickan, och jag bestämde mig genast för att ta med henne hem.
 
Saga sov hela vägen hem. Senare fann hon sig väl tillrätta hemma hos oss, och vi började försiktigt göda henne. Den lilla växte och blev en väldigt fin katta men framför allt så var hon otroligt trevlig och tacksam. Jag vet att hon älskade oss alla oändligt mycket. Och vi älskade henne villkorslöst tillbaka.
 
Saga var den enda kattan som sov så ofta min säng. Helst ville hon ligga vid sidan med rumpan på madrassen och framtassarna över min bröstkorg så hon liksom låg bakom en vall och kunde kika ut i hallen. Och helst skulle ingen annan katt vara i närheten. Hon var också den enda katten i huset som tyckte om att krypa upp och lägga sig ovanpå ryggen när man sov. Mellan skulderblanden var perfekt. Jag sov alltid väldigt lugnt och stilla när hon låg där och när jag vaknade och kände tyngden på ryggen fylldes jag med lycka.
 
Nu är det slut på det.
 
Saga var en ganska tjurig katta. Hon var morrig och fräsig, men också den som oftast kom och tillgivet vad om kel. Mellan öronen och ner över pannan var bäst. Det var så skönt att hon började dregla - rätt rejält - och det har ingen annan katt jag ägt gjort. Och hur många kattlådor man än satte upp i huset så nog sjutton sprang hon in på minsta flickans rum och satte sig under sängen.
 
Det är slut med det också.
 
För två år sedan fick hon väldiga besvär med sitt vänstra öra och ett besök hos veterinären bekräftade för oss att hon hde en tumör i hörselgången. Saga var inte försäkrad. Dels trodde vi ju aldrig att hon skulle överleva när vi skaffade henne, dels så är det inte lätt att försäkra en katt som är vanvårdad och så mager som hon var. Och som dessutom hade blåsljud på hjärtat. Så någon försäkring fanns inte. En operation skulle kosta 8000. Men jag hade tur, jag fick det på avbetalning. Så vi körde på det och om man då säger två år. 365+365 det blir ca. 730. Så 730 bonusdagar fick vi.
 
Saga fick ett bra och lyckligt liv, trots allt, tack vare oss. Först räddades hon från att svälta ihjäl och sedan från ett lidande på grund av en tumör i örat. Men för tre dagar sedan gjorde jag upptäckten att den kommit tillbaka och nu fanns inga alternativ. Den nya tumören kom blixtfort, det hann inte ens bli en infektion, och ställde till det för kattstackarn. Hon kved och rev sig jättemycket i örat så jag ringde till veterinären och fick tid idag. Och fick beskedet att det var så mycket att det var bäst att låta henne somna in. Det fanns inte mer att skära i, som veterinären sa. Och att det finns en sorts regel för hur mycket man ska utsätta ett djur för.
 
Så det fick bli så.
 
Jag åkte in till veterinären idag och bad en bön att hon bara fått skabb, att jag sett fel och överreagerat. Men det slogs i spillror och det blev istället beslutat att där och då låta henne somna in. Hon fick lugnande, somnade i min famn, och sedan lade jag upp henne på bordet ovanpå min jacka när det var dags. Så hon fortfarande låg på min arm och kände mina dofter. Jag var med henne, till sista andetaget, och lite till.
 
Nu känns det overkligt. Tomheten har inte smugit sig på än. Det känns som om hon är ute, eller ligger på ovanvåningen och sover. Men innerst vet jag att hon sover på ett helt annat ställe. Det känns däremot hemskt att vara den som ändå tog det slutgiltiga beslutet att göra det idag. När hon fortfarande var pigg och blank och fin i pälsen. Jag var den hon litade blint på. När hon kände sig otrygg hos veterinrären idag, vid själva undersökningen, kröp hon in i min famn så hon var riktigt nära. På ett sätt känns det som jag svek henne och den känslan tar tid att bli av med. Samtidigt känner jag att jag var väl förberedd för det här. Jag har väntat på den här dagen i 730 dagar.
 
Det finns ingen som Saga och ingen kan ta hennes plats.
 
 
 
 
 
 
 
Kommentera inlägget här: