På äventyr i Eringsboda!
Kategori: Allmänt
Idag har varit en lång dag. Tur att den har varit så rolig! Allt började igår eftermiddag. Jag fick ett mejl från Kim Kimselius som undrade om jag hade vägarna förbi Eringsboda som idag. Hon hade bestämt sig för att släppa Morden på Färgargården då, lite tidigare än planerat, eftersom det är Eringsboda-dagar och boken utspelar sig där. Jag hade väl inte tänkt så mycket på det men att åka till Eringsboda på mässa lät kul så varför inte?
Jag var på plats vid halv elva idag. Ute sken solen och jag vågar påstå att det varit årets varmaste dag. Så skönt ute, en perfekt dag att tvätta och hänga ut tvätten på. Men jag hann bara med en maskin för som sagt, halv elva var jag på plats på Eringsboda Brunn.
Kim hade varit på plats sedan före tio och hade packat upp sina böcker. Nya stjärnskottet Morden på Färgargården, en novellantologi som jag medverkar i, låg effektfullt i hörnet på bordet som enda vita boken med lite rött och vinrött i. Mycket tjusig om jag får säga det själv. Det var första gången jag själv såg boken och tyckte att den sög åt sig uppmärksamheten som en magnet.
Vid elva, halv tolv, kom en tjej som ville köpa den. Jag och Kim signerade båda två som vi gjort tidigare, och tjejen frågade om jag kände igen henne. Det gjorde jag inte. Det visade sig vara dottern till min handledare på praktiken jag gjorde på begravningsbyrån när jag läste till USKA. Så roligt att hon var där! Vi pratade lite och sedan försvann hon i folkvimlet. Men bara för att komma tillbaka efter en stund och fråga efter Skuggor av ljus. Hennes mamma hade snappat upp att jag skulle till Eringsboda och då (som vanligt sedan ett par veckor) skulle ha lådan med böcker med mig. Vi gick ut till bilen och hon fick sig ett ex.
När jag kom in spände Kim ögonen i mig och frågade leende vad jag gjort ute. När jag sa att jag hade en låda Skuggor i bilen bad hon mig genast hämta dem. Där stod ju hon och berättade för intresserade av vår bok att jag debuterat med en egen bok som hon tyckte var jättebra, och så har jag dem i bilen. Så jag hämtade lådan och när mässan drog sig mot sitt slut tre timmar senare hade jag sålt fem stycken. Så glad jag var och så stolt att få stå där med henne!
Det jag har problem med är att uttrycka min glädje att någon är intresserad av min bok, och våga prata med dem jag inte känner. Det är jättesvårt för mig. Jag vågar inte gå fram och säga vem jag är och att jag tycker att de ska titta närmare på min bok utan känner mig bara bortkommen. Helt och hållet - på fel ställe liksom. Handfallen stel och konstig. Funderar mycket på hur fasen jag ska komma tillrätta med det där. Förut trodde jag att det skulle gå ganska lätt - jag älskar ju min bok över allt annat och skrivandet är ju det jag brinner för - så varför går liksom inte det? Men i eftermiddag gick det lite lättare. Särkskilt glad blev jag när en herre kom fram och var lite skeptisk till den, han sa att han inte kunde se att läsa baksidetexten, så jag fick läsa den högt för honom. Då ville han genast ha den signerad. Jag skrev "Med kramar, Åsa Persson" och när han såg det sken han upp som en sol. "Men det står ju kram här", sa han. "Då måste jag ju få en!" Så vi kramades där i folkvimlet och jag var så glad, så himmelens glad!
Jag har ofantligt mycket kvar att lära mig. Vissa saker tar mer tid än annat och jag undrar vad jag kan hitta på för att "socialträna". Börja snacka med folk i kön på ICA, kanske? Eller fråga vår butik om jag får sätta mig utanför en dag och sälja böcker? Och gå den lite hårdare vägen med en dags intensivträning? För man vill ju inte gärna stå där en fyra fem timmar knäpptyst och stirra. Det är ju hemskt fånigt. Jag får fundera lite. Tips emottages, peppa gärna!!
Ha en fortsatt fin helg, här är en bild på mina älsklingar!
