perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om familjens djur och mig själv. Skrivandet är också en stor del av mig. Välkomna!

När vi jagade en rattfylla..!

Kategori: Allmänt

Jag och en föreningskompis hade varit uppåt landet på möte. Året kan ha varit... Sent 90-tal, måste det ha varit. Det var innan det blev så turbulent i föreningen. Vi hade varit i Mariestad och i höjd med Jönköping. Jönköping var - och är fortfarande - helt främmande områden och vi följde mycket noga vägen som ledde hem. På den tiden hade vi ingen GPS i bilen utan fick förlita oss till kartor, den vanliga hopvikta sorten, som oftast förvarades i handskfacket. 
 
Nytt för våra resor var i varje fall att jag hade en mobil med mig, och det kändes extremt tryggande. För då kunde man ringa hem om det var något, även om det var svindyrt. På den tiden betalademan väl typ. 3:50 per minut eller något om jag inte minns fel. Jag hade en Ericsson och var mycket stolt över den. Det var kompisen som körde. Jag åkte, för det var hennes bil. Jag hade kört med min gången före. 
 
Bilen framför, en volvo, vinglade över vägbanan. Först reagerade vi inte på det. Om man ändrade radiokanal kunde man ju vingla också, visste vi. Men när det hänt flera gånger på kort tid (vi låg bakom dem) började vi ändå titta närmare på ekipaget. 
- Det var fan vad de vinglar, sa min kompis. 
- Ja, där var han nästan nere i diket, svarade jag. 
Vi satt tysta och tittade nog mer på bilen än på vägen. När den var bara någon decimeter från att dra refugpelaren förstod vi båda att föraren absolut inte var nykter. Det kunde han inte vara. Jag ringde polisen. Hamnade hos en mycket engagerad polis som tog vårt samtal på största allvar. 
- Vi skickar ut bilar på en gång, sa han. Var är du?
Då som först slog det oss att under tiden som vi ringt polisen och följt efter bilen för att kunna anmäla den, hade volvon svängt av den stora vägen och vi befann oss ute på en mindre väg någon helt annanstans. Stressade som vi blivit hade vi bara stirrat på bilen framför. 
- Öh. Jag vet inte. 
- Vadå vet inte? svarade han. Var är du? Läs på skyltararna. Det finns väl vägskyltar där du är?
Jag tittar mig omkring. Och ser inte så många skyltar. Vi är på landsbygden någonstans. Jag suckar djupt, förklarar att jag inte är därifrån utan från Ronneby, och blandar min information med vad jag har på skyltarna. De få jag ser, vill säga. 
Jag hör polismannen. Han är superaktiv. Jag hör att han rör sig hastigt och han försöker hitta oss på en karta. Han pratar fort, ställer frågor, vill veta exakt vad bilen framför gör, om vi ser registeringsnummer, vad som helst. Och vad jag passerar, inte bara skyltar nu. Det är enormt stressande. Vi vill verkligen att de kommer, men han hittar inte exakt var vi är.
- Bilar är utsända, säger han flera gånger. De jobbar för fullt på att lokalisera er. Ser ni en polisbil måste ni säga till. De är utdragna på landsbygden efter det ni säger, men alltså, vi känner inte igen namnen på skyltarna. Var fan är ni?
När han till och med svär börjar allvaret gå upp även för oss. 
Vi försöker. Bilen framför vinglar och härjar. Nu kör de inte längre så fort. De kör tvärtom ganska långsamt. Jag säger till polisen som gör en kort paus. 
- Det är för att han vet ni följer efter, säger han till slut med en djup suck.
- Jaha, svarar vi dumt och stirrar om möjligt ännu mer bilen. Inte ens polismannens ord får det att där och då gå upp för oss att det han egnentligen menar är att tiden rinner ut, det är oerhört farligt, det vi just nu håller på med. 
- Kan ni öka avståndet, ber han. Öka avståndet till bilen. 
Vi saktar ner och lägger oss längre bak. Det har till följd att bilen framför stannar i en korsning och vänder. Han ställer sig rakt mot oss och släcker helljuset så han kan se oss typ rakt i ögonen. Då blir i varje fall jag fruktansvärt rädd. Det är först där och då jag förstår frustationen hos polisen, den vi pratar med. Han som lotsar oss genom det här, som är nummer ett i jakten på fyllona i bilen. 
- Vad gör han? frågar polisen när vi plötsligt tystnar. 
- Han vände bilen. 
- Och, vad gör han? 
- Han står stilla mitttemot oss. 
- Okej. Jag förstår. Det här går inte. Det är för farligt att ha er där. Ni måste vända. Dra därifrån, förstår ni? Ni måste lämna honom där. 
- Ska vi bara vända och åka härifrån?
- Ja, ni ska vända och köra därifårn och följer han efter er  finns jag kvar här. Grejen är den att vi inte hittar er, vi har inte de här små ortsnamnen på vår karta och patrullen kommer inte att hitta er förrän det är för sent. Vänd bilen. Kör.
 
Vi vänder bilen under uppsikt av rattfyllot som fortfarande står helt stilla mitt på vägen. Och vi lämnar honom där. Om polisen någonsin fick tag i honom har jag ingen aning om, men förmodligen inte. Och bara nedskrivandet av detta minne får hela mig att skaka. Det hände aldrig någonting, och när vi kommit därifrån utan förföljande, avslutade polisen vårt samtal med ett kör försiktigt och tack för att ni ringde, och vi fick snurra oss hemåt. Resan tog typ två timmar längre än normalt och än idag har jag ingen aning om var vi befann oss.
 
Jag skulle utan tvekan ringa polisen igen om jag ser någon så misstänkt på vägarna, men jämfört med den här bilen har jag tack och lov inte det. Men det stör mig oerhört att veta att det är så vanligt. Hur många av dem jag möter i pendeltrafiken är påverkade av alkohol eller narktotika? Ren fylla eller dagen-efter? Och vet ni. Jag hatar dem. Jag föraktar dem. Inte mycket drar fram sådant ursinne. Jag ser inte att det skulle vara nödvändigt att sätta sig bakom ratten samma kväll eller dagen efter under några som helst omständigheter. Det finns inga ursäkter. Har du druckit rör du fan inte bilen dagen efter, är mitt motto. Är det något jag önskar så är det att ge polisen mer resurser. Jag tycker de gör ett fantastiskt jobb och hade gärna sett alkoholmätningar ute i trafiken som något vardagligt. Något som finns, något som är lika vanligt som ett jävla stoppljus. Att stanna och blåsa är lika lite att hetsa upp sig för som en fartkamera. Sköter du dig har du inget att frukta.
 
     
 
Kommentera inlägget här: