perssonality.blogg.se

Året var 88 eller 89 och jag var aktiv i en förening med amatörradio som hade sitt säte i Asarum. SK7JC kallade vi den, JC, till vardags. Den hade säkert ett riktigt namn också men SK7JC var anropssignalen och det är mest det jag kommer ihåg. 

 

Varje höst var JC behjälpliga på ett stort rally som heter Ekratten, och efter den årliga insatsen åt alla på klubben ärtsoppa. Det var på en sådan träff jag gick ut en runda för att hämta lite frisk luft (många samlade på en liten yta, det blev väldigt varmt) och hittade då en övergiven kattunge, en så kallad sommarkatt. Hon låg en bit utanför klubblokalen, mager frusen och hungrig, och alldeles full med fästingar (min syster räknade till 34 stycken när hon plockade dem senare) och skrek. Jag plockade såklart upp henne, hade ju alltid drömt om en katt men aldrig fått någon, och vips, så fick hon följa med hem. 

 

Jag döpte henne till Rudofl, eftersom en katt måste ha ett namn och det var akut, för ett namn nåste hon ju ha. Fast jag trodde ju att det var en pojke. Sedan fick namnet liksom bara hänga kvar. Men i allafall - jag tog hem katten och visade den för mamma som sa att jag fick ta hand om den tills vi hittade ett annat hem. 

 

Vi hittade faktiskt ett nytt hem till henne ett par dagar senare (eller veckor?) men där fick hon så mycket däng av de andra katterna att hon fick flytta hem till mig igen - och då sa mamma att jag fick behålla henne. Min livs första EGNA katt - en lycka som håller i sig än. 

 

I alla fall. 

 

Rudolf visade sig inte vara som hon skulle när hon växte upp. Hon blev aggressiv mot alla utom mig och mamma. När min syster kom på besök - hon som varit så snäll mot henne - blev hon attackerad direkt vid ytterdörren. Andra besökare också, men det var när hon flög på syster och rev henne över hela kroppen som varningslamporna började blinka. Jag slutade med hennes p-piller och släppte ut henne bara för att få en kattunge efter henne. För jag anade var allt skulle sluta. Och gjorde. För när Rudofl fått sin kattunge blev allting mycket värre och när hon attackerade områdets hundar (sprang ifatt dem och försökte klösa dem i huvudet) tog sagan slut. Jag beställde tid för avlivning så fort Ramses klarade sig själv, och det var nog det svåraste jag gjort i hela mitt liv.

 

Åtmsinstone fram tills då - det skulle komma ett svårare beslut längre fram. 

 

Ramses var mitt stora hjärta. Som jag älskade den katten. Han var Rudolfs avkomma (och hennes grav besökte jag många gånger, ibland flera gånger om dygnet, och bara grät grät och grät) och jag var oerhört rädd om honom. Han band sig också tillgivet till mig och höll sig alltid nära. Gudasnäll som man brukar säga. Han skulle aldrig få för sig att rivas, bitas eller annat. Så med honom förstod jag att Rudofl verkligen mått dåligt, kanske för att hon trots allt blivit övergiven av sin första familj. Vad vet jag?

 

Vi bodde i centrala Bräkne-Hoby men köpte huset vi bor i nu, och han fick såklart följa med med sin tjejkompis Skrållis. Och det var dem jag hade. Men allt var inte frid och fröjd. Snart började grannen klaga på att min katt sprang på hans gård. Tydligen hade Ramses en förkärlek till höjder och bilar, och grannens pedantskötta bils tak var favoritställlet. Och grannen blev skogstokig varje gång han såg katten där. Sedan tog sonen körkort och det fanns alltid en bil där som han kunde sitta på. Han satt på våra också, men eftersom jag jobbade på gården i fråga var deras bilar mest intressanta. 

 

En dag skulle en sugga skjutas. Jag var som vanligt inte med. Jag tror jag var mammaledig vid den tiden. Men Ramses var ute och gick ganska nära. Så nära att han för några sekunder hamnade i bondens synfält. Han berättade efteråt att han siktat på min katt och tänkt tanken, men sedan ändrat sig för att han inte skulle klara att se mig i ögonen när jag gick runt och ropade och letade efter katten. Så han fick leva. Som om det skulle vara en sådan hjälteinsats eller något. Så storsint av honom, att inte skjuta min katt och sedan aldrig låta mig få veta. Men berätta det för mig kunde han. "Din katt har tur som lever", sa han med en illavarslande glimt i ögat.

 

Det tog inte lång stund för mig att ta beslutet om avliving, ett beslut svårare än det jag tagit för hans mamma. Men det var för både min och kattens skull. För en vacker dag skulle han inte komma hem mer, det stod helt klart för mig. Jag stängde in honom i fikarummet på gården och när veterinären kom för månades rutinkontroll fick han göra det. Jag var inte med. Jag grät mig alldeles sönder och samman. Och, det händer faktiskt, än i dag. Som jag älskade den katten. En del av mig kommer aldrig att förlåta mig själv för denna gärning - men jag såg ingen annan utväg än det eller att flytta. Jag ringde Kattkommando Syd och bad om hjälp - tack vare det fick Ramses några månaders respit - men de hörde aldrig av sig och tiden rann ut.

 

En snöig dag.

Så hemsk.

Jag förställer mig paniken min katt kände i det där rummet, när två män kom in och sög tag i honom. Det, det kommer att förfölja mig för resten av mitt liv.