perssonality.blogg.se

Perssonality är en blogg tänkt handla om mina hundar och katter, skrivandet, migrän och mig själv i största allmänhet.

Hur går det med jycken, frågar man mig.

Kategori: Allmänt

Jo, tack, det har gått över förväntan med våran Räfflan. Hon är piggare än på länge, med allt var det innbär. Blank päls och full av rackartyg. Väldigt glad, samarbetsvillig och sugen på mat. Vikten ligger precis där den borde ligga och hon mår oerhört bra. Så bra att vi nu i efterhand kan notera hur farligt det är med sjukdomar som smyger sig på. Hur man följer med i förändringen, kanske mer på en äldre hund som hon, än på en ung livlig. 
 
Räfflan var hos veterinären på grund av en knuta som vi upptäckt i hennes mage. Man kunde inte säga så mycket mer än att det troligtvis var en tumör. Detta bekräftades några dagar efteråt då hon kom in fastande för en så kallad "titt-håls-operation". Eftersom röntgen inte visade tydligt nog vad för sorts tumör det var så valde man alltså att söva hunden och gå in och titta. 
 
Det var som jag trodde, en fast knuta mitt inne bland hinnorna. Den satt fast på livmordern närmare bestämt, och eftersom hon ändå var sövd tog man bort den där och då. Det är andra gången våra Räfflan blir sydd. Första gången var det för lite gruff med ett vildsvin och så nu då. Ett fint snitt mitt på magen blev det, med självläkande stygn. Vi fick hämta en fortfarande trött hund på kvällen, klädd i en sorts body istället för tratt, och med tabletter som verkade både smärtstillande och anti-inflammatoriskt.
 
Räfflan tog det hela med ro. Första dygnet sov hon mest uppkrupen i älsklingsfåtäljen men sedan accepterade hon bodyn (hon har ju aldrig ens haft täcke på sig) och började röra sig allt mer. Tredje dagen skulle kompressen av och ett väldigt tjusigt snitt luftas och läkas. På månadag är det 14 dagar sedan operation och hon strålar av livsglädje och hyss - hon har åter börjat springa på lätta tassar och klättra på spis och köksbänkar i hopp om att kunna stjäla något gott att äta (men hon är inte som sin dotter som hoppar upp på bänkarna...!). Några stygn är kvar på magen men det mesta är nog bara rester av svart tråd.
 
Vår gamla hund, Corona, en bordercollie vi vallade med, fick livmordersinflammation när hon var i samma ålder. Då opererade vi också (en annan veterinärstation gjorde det då och är anledningen att vi aldrig mer kommer att åka till just den) men den tiken kunde aldrig springa igen. Såret efter den operationen var svårläkt och så brett och fult att den såg ut att ha karvats upp med en för slö kniv. Stygnen var stora och ja, den hunden kunde som sagt valla mer - stor sorg för henne - för hon fick ont i magen när hon sprang. Steget blev kort och hon kunde inte sträcka ut sig i någon lång galopp. Så det är med mycket stor glädje vi har fått se hur bra det faktiskt KAN bli. Veterinären som gjorde den insatsen var helt inne på att avliva Corona när vi var där och sökte hjälp. Man opererar inte en hund på åtta år, resornerade hon. När vi stod på oss så blev det som det blev - så vi undrar fortfarande om det var därför såret blev som det blev eller vad som gick snett.
 
Annars då?
 
Jovars, prima liv härborta. Jag står med tårna framme vid ett helt nytt manus. Ett som brukar benämnas som "det där med hästarna" men som i själva verket heter Liemannens Son. Det manus som förut var direkt kopplat till Skuggor av ljus, och som var anledningen att jag fick kontakt med "min" polis uppe i Stockholm över huvud taget. Nu vet jag att han jobbar "på ett varmt ställe" och att han fått besök av sin fru, så jag vill inte berätta för honom vad jag håller på med. Men vem vet, kanske han läser här och tänker - äntligen får den där grabben en egen röst.
 
Ha det så bra, och glöm inte titta på melodivfestivlen ikväll. Eller gör som en annan, ha det på i bakgrunden som sällskap under tiden som ni gör annat. Kram och bye <3
 
 
 
 
Kommentera inlägget här: