perssonality.blogg.se

Jag är en "långskrivare". Har svårt at förhålla mig  kort. Därför är noveller en stor utmaning för mig. Att påbörja, få upp farten och avsluta på tio tolv sidor är jättesvårt. Jag har gått på två kurser för Kimselius och där skrivs noveller. Alla kursdeltagare ska lämna in en novell på ett givet tema - detta året (förra, med detta menar jag detta inlägget specifikt) gällde det spänning och mord och som i alla noveller, det ska involvera Färgargården. Det, plus längden på novellen, är spelreglerna som finns. 

 

Att skriva om mord på Färgargården var en rättvis start för mig. Ämnen som spänning och mord är helt okej, men när någon sa att det skulle vara en deckare tog det stopp. I min värld är deckare något helt annat. Jag vet inte vad det är för alla andra men deckare för mig är typ Wallander. Det händer något och så får man pusselbitar längs med boken som senare generar ett slut med ett brak. Det är så jag uppfattar dem. 

 

Morden på Färgargården; jag skrev två noveller och lämnade in. Den första jag skrev var ett så dåligt försök till en deckare att jag är oerhört tacksam att den inte publicerades. Jag skrev den och vill helst bara glömma bort den. Men den andra är jag mycket stolt över! Där satsade jag på att göra det jag tycker är kul, och ni som känner mig vet exakt vad det är... 

 

Björkängsgårdens Hemlighet är en, om jag får vara lite stöddig, klassisk Åsa Persson - text. Och ni som läst mina texter vet då vad ni får. Björkängsgården är inspirerad av en gård utanför Karlshamn och för att knyta an till den, något jag kan och Färgargården, så flyttade jag gården till Eringsboda och fyllde stallet med hästar. Så där är utgångspunkten.

 

Jag skickar med ett litet urdrag från Björkängsgården som då är publicerad i Morden på färgargården, en bok som kom ut förra året. Det är en novellantologi där alla Kimselius kurselever 2017 deltagit i.  Det är en stor spridning på innehållet i boken, det är en sprakande och väldigt spännande bok. Tjock är det också, mycket innehåll. Årets, 2018 års noveller, rör fantasy. Det är en genre som var helt ny för mig och som jag aldrig trodde mig kunna skriva. Men det gick det också, och faktum är att Liemannens Son innehåller en del fantasy. Fast inte på det sättet att utomjordningar springer runt. Men, jag har ändå fått lära mig - det är en form av fantasy det också. 

 

Avslutningsvis vill jag bara säga att jag har fått tillstånd av Kimselius att lämna ut en textsnutt från novellen i ett mindre försök att locka läsare till boken.

 

Trevlig läsning ;-)